Jag bestämde mig för vad jag ville åstadkomma, jag hade en klar bild av vad det innebar och jag kände mig supermotiverad! Det kändes hur lätt som helst första dagen. Det gick helt okej andra dagen. Men sen tredje dagen började jag förhandla med mig själv, hitta anledningar att fuska, försöka smita från mitt löfte. Det är viktigt att komma ihåg motivationen och veta vad det är man ska göra. Varje gång jag funderar på att fuska säger jag åt mig själv att släppa den tanken. Jag får inte ens tänka på det. Det finns inte längre. Jag får inte ens prata om det, skriva om det! Om jag börjar förhandla med mig själv så vet jag vilket argument som kommer att vinna och då klarar jag inte av mitt beslut. 

I svåra dagar måste man komma ihåg vad målet var, komma ihåg vad motivationen var. Varför ville jag det här? Varför bestämde jag mig? Juste, det var en hel del positiva anledningar, det var något jag verkligen ville. Så nej, ingenting har förändrats egentligen. Jag blir bara lurad av mig själv. Jag vet vad jag måste göra och det är att fortsätta utan att se tillbaka. Framåt ska jag och så är det bara.