Det enda sättet att slippa beroendet av att röka är att sluta helt på en gång och inte använda nikotinpreparat. Det är det allra bästa, att bara sluta. När jag har lyckats hålla mig fri i veckor eller månader så är det för att jag bestämde mig när jag fimpade för att sluta tänka på cigg. Genom att ignorera tanken på cigg försvinner det mer och mer från tankarna. 

Jag låter inte mig själv börja förhandla, då slutar det alltid med att jag tar en cigg. Om jag börjar tänka "Jag kan ta bara en.." Nej. Sluta. Glöm. "Om jag bara.." Nej. Sluta. Tyst. 

När tanken på cigg kommer så avbryter jag meningen i huvudet och därmed avbryter tanken och kastar bort den. "Nu skulle man haft en.." Nej. Tyst. 

Ibland ändrar jag riktning på tankarna om de handlar om cigg. "Vad jag är sugen på...." .... "...ett glas vatten." 

Med den här stategin tränar jag hjärnan på att inte tänka på cigg. Det är faktiskt det som är målet. Jag vet av erfarenhet att den första dagen går ovanligt enkelt, den andra lite svårare och den tredje är jättesvår. Sen släpper det lite och nästa gång det blir svårt igen är den sjunde dagen. Sen släpper det igen för att bli jobbigt en sista gång den fjortonde dagen. Sen är det i princip över. Efter två veckor kommer bara små korta impulser när som helst med ibland flera dagars mellanrum. Små impulser som är hyffsat enkla att stå emot.

Men, såklart, alla har ju sina svagheter. När jag känner mig nedbruten och snabbt får dålig självkänsla så vänder jag mig till mitt gamla beroende och drar igång allt igen! Nu senast hade jag varit fri i 3,5 månader. Jag önskar att jag kunde föregå med gott exempel och vara den som är hälsosam och peppar andra att också sluta, men jag är tyvärr inte "rätt person för jobbet" så att säga.

Min älskling är på kurs den här veckan som jobbet har anordnat. På det företaget som håller kursen hade de fått lite fröpåsar i julklapp tydligen och det var något de hade för mycket av och gärna delade med sig utav! Då tänkte han på mig, jag som tjatat så mycket om att jag vill lära mig att börja odla och få igång trädgården, så han plockade med sig fyra olika fröpåsar till mig! Det är så roligt för jag har pratat om det så mycket och han vet att jag vill men inte fått tid att komma igång än. Han köpte ett litet enkelt ihopfällbart växthus till mig i somras också, när jag fyllde år.

Man måste påminna sig själv om att vara tacksam över de små sakerna man får i vardagen! Lär man sig att uppskatta de så skapar det lycka. Jag blev så glad när jag kände att han hade tänkt på mig.

Det jag fick var en påse av varje: persilja, solros, ringblomma och rädisa. Vilken blanding, haha.  

Nu längtar jag till mars-april när man kan börja plantera och odla! Både blommor och grönsaker. Det blir både odling i "växthuset" och plantering av lite buskar i trädgården. 

Inte allt för otippat så blev Alla hjärtans dag inte som jag hade tänkt mig, fast ändå lite! Det var nämligen så att vi (han) inte hade bokat något bord så jag ringde i sista minuten till det stället vi (jag) hade tänkt oss men det var fullbokat! Jag har en superfin kille men inte någon typisk romantiker. Jag var inte särskilt förvånad över att ingenting var bokat fast lite ledsen blev jag, det hade varit en bra överraskning. Men, i stället för att bete mig som en b**** och bli sur, undra om han verkligen älskar mig? och fråga varför han inte kan skärpa sig för en gångs skull! osv. Så tänkte jag helt enkelt: Jag reagerar istället som han reagerar. Vad tycker han om saken? 

Det fina med min kille är att han säger "Vi kommer på något. Vi åker in och kollar om det finns något ledigt *dit vi ska* och annars hittar vi något annat ? Det finns ju massor av ställen". Jag har alltid kännt mig trygg med honom för att även om han inte fixar världens största grej så är han alltid precis såhär. Han hittar lösningar och är optimistisk när jag oftast blir sur för att det inte blev som det var tänkt. 

Vi åkte in till stan och det var fullt överallt! Vi gick längs en gata på söder förbi restaurang efter restaurang. En utav de drog han in mig på, han hade sett ett ledigt bord. När vi satt där och kollade i menyn så hade de en Alla hjärtans dag-meny och han säger "Ska vi inte satsa på den? Det är ju ändå Alla hjärtans dag! 600 spänn är inte så farligt egentligen för tre rätters.." Åh, jag vet att han har dåligt med pengar just nu och bilen har precis gått sönder och allt.. Jag som satt och kollade på de billigaste rätterna! Jag frågade honom "Är du säker? Det är rätt mycket pengar, vi behöver inte.." och han sa "Någon gång ska man ju njuta också." 

Man ska inte bli sur när det inte blir som man har tänkt sig. Man ska försöka vara neutral med känslorna och fokusera på att det inte blev som det blev för att det ska bli något ännu bättre. Tror man på det, så får man det! 

Jag skulle ha fått en enkel huvudrätt om vi bokat mitt ställen från början men jag fick istället en fördrink, förrätt, huvudrätt, vin, efterrätt och kaffe när vi tvingades vara impulsiva.

Men ska jag vara ärlig, så älskar jag när vi är impulsiva!   

När man befinner sig i dåliga dagar är det lätt att man gör det ännu sämre, men varför är det så? När man får lite motgångar och det är svårt så känner man att man vill bara skita i allt och kasta in handduken helt. Man gör sin situation värre. Man kanske har planer på att sluta röka, börja träna och va en bättre människa och man gör allting samtidigt. Sen lyckas man inte hålla träningen och man får lite skit av omgivningen och ser det som nederlag. Då känns det som att man vill bara röka också, varför inte! Varför ger man upp och även förvärrar situationen? Svaret är så enkelt som att ibland måste man nå botten för att kunna ta sig till toppen. Så lärdomen är att inte vara för hård mot sig själv och om man tar några steg tillbaka, se det som en chans att börja om igen och den här gången verkligen lyckas. 

Det är inte lätt att inte bli trodd. Det känns tungt att få höra vem man är eller hur man är när det inte stämmer överens med hur man ser sig själv. Speciellt när det kommer från de närmsta. Man gör allt för att argumentera emot och bevisa sin sak, visa vem man är och att man är bättre än så. När budskapet inte går igenom och man inte lyckas känns nederlaget i hela kroppen.

Jag tyckte att jag hade gjort rätt från början! Jag förväntar mig ingen credd för att jag har slutat röka igen, såklart. Jag har slutat och börjar röka så många gånger att jag tappat räkningen. Men jag gjorde det än en gång och varje dag den här veckan har jag försökt vara positiv mot min omgivning, tänkt positivt och agerat lugnt och sansat. Jag har fått fresteler och motgångar varje dag. Jag har vetat hela tiden att det kan komma till en punkt där jag inte kan hålla emot längre. Tills slut checkar man ut från verkligheten och hoppar in i gamla dåliga vanor igen, så länge det inte dyker upp lite flyt.

Och jag fick inget flyt! Det gick dåligt. Varför tog jag en cigg nu? I stundens hetta var det på grund av aggressioner. Jag tänkte inte klart. Jag var arg. Jag var förbannad. Jag var sårad. Jag ville skita i allting! Efter den första ciggen tände jag en till och varför gjorde jag det? Jo vid det laget ville jag bara tänka klart igen. För jag vet att när man har abstinens i kroppen så agerar man mer emotionellt och jag ville se klarhet i det hela och tänka mer logiskt.

Så nu efter två cigg och en redbull är jag mig själv igen. De är mina två största beroenden. 

Min bror anklagade mig för en del dåliga beteenden. Vi hade en dispyt. Han försökte dra in min pojkvän i det hela och frågade vad han tycker, vilket lag han håller på. Jag har sagt förut att han inte vill lägga sig i, men efter att ha fått mothugg från brorsan ett par gånger nu var jag tvungen att avslöja att min pojkvän håller med mig men poängterade att vi inte ska dra in honom i vårt bråk. 

Nyss pratade jag med min pojkvän som tog upp att min bror tagit upp ett bråk som han och jag haft nyligen. Bara det att min pojkvän inte visste om det bråket. Jag förklarade att det hände för två dagar sen och jag har inte berättat om det eftersom jag vet att jag skulle bli sur bara av att prata om det. Det är något annorlunda för att vara mig, jag brukar prata om allting med honom. Nu håller jag ju på att ändra mitt beteende. Jag har fått höra att jag kan älta problem. De säger det. Så, jag bestämde mig för att börja med att ändra det beteendet och släppa saker, inte älta. 

Han ville ändå att jag skulle berätta. Så jag berättade. Efteråt blev jag sur, precis som jag trodde. Men vi började inte bråka som tur var, tänkte jag då. Jag skrev ett sms till min pojkvän efteråt där jag poängterade att jag varit duktig som inte hade ältat den här gången! Det var ju därför jag inte berättade om det för honom från början. Han skrev tillbaka ett löjligt sms och jag frågade vad han menade med det. Han undrar vad jag menar? Jag skriver tillbaka att jag försökte ju få lite beröm för att jag bevisat att jag är bättre än så. Jag lär mig att vara annorlunda, jag har gjort tvärtom! Han skrev "Ja den här gången var det bra men.." och sen började ett bråk. 

Jag fick alltså ingen credd alls. Jag har tidigare gjort på ett sätt, jag har ältat bråk, och det var fel. Jag hatade att få höra att jag är en person som ältar, vem vill vara en sån? Så jag tyckte att lösningen var att göra tvärtom och inte älta. Men jag fick inget beröm eller erkännande eller något. Trots att jag till och med själv fiskade efter beröm. Jag fick bara ännu mer mothugg. 

Vad ska jag göra då? Det enda alternativet jag kan komma på just nu är att bara vara tyst. Jag behövde stänga av och komma på ett svar. Jag tog det till det radikala idag och stängde faktiskt av telefonen. Jag har stängt av mig från omvärlden. Jag brukar inte göra så. Just nu kände jag att jag behövde det. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra annars.. 

Jag bestämde mig för vad jag ville åstadkomma, jag hade en klar bild av vad det innebar och jag kände mig supermotiverad! Det kändes hur lätt som helst första dagen. Det gick helt okej andra dagen. Men sen tredje dagen började jag förhandla med mig själv, hitta anledningar att fuska, försöka smita från mitt löfte. Det är viktigt att komma ihåg motivationen och veta vad det är man ska göra. Varje gång jag funderar på att fuska säger jag åt mig själv att släppa den tanken. Jag får inte ens tänka på det. Det finns inte längre. Jag får inte ens prata om det, skriva om det! Om jag börjar förhandla med mig själv så vet jag vilket argument som kommer att vinna och då klarar jag inte av mitt beslut. 

I svåra dagar måste man komma ihåg vad målet var, komma ihåg vad motivationen var. Varför ville jag det här? Varför bestämde jag mig? Juste, det var en hel del positiva anledningar, det var något jag verkligen ville. Så nej, ingenting har förändrats egentligen. Jag blir bara lurad av mig själv. Jag vet vad jag måste göra och det är att fortsätta utan att se tillbaka. Framåt ska jag och så är det bara.